Kapitel 3
- Så vad har fört dig till London, Gemma? Sa han och fortsatte att titta intresserat på henne. Jag fnös över hans löjliga enbart riktade uppmärksamhet emot den unga kvinnan och spände sedan blicken i Gemma. Hon såg flyktigt på mig men vände sedan blicken emot Carlisle, och jag kunde inte klandra henne, han såg bra mycket trevligare ut än vad jag gjorde för ögonblicket.
- Jo jag... Jag bodde hos några vampyrer... Jag vet inte om ni vet vilka det är, Volturi? Sa hon och flackade med blicken emellan mig och Carlisle. Carlisle utbytte en oroad blick med mig och såg sedan tillbaka på Gemma.
- Ja, vi är bekanta med dem, förklarade Carlisle och rynkade pannan.
- Ja, Volturi i alla fall. När jag först kom dit var jag människa. Jag har faktiskt ingen aning om varför de ville ha med mig i deras styrka när jag fortfarande var människa, jag fick intrycket av att de bara beblandade sig med kraftfulla vampyrer, och jag var varken eller. Jag har faktiskt ingen aning om varför jag stannade kvar, och jag vet inte hur jag kom dit heller. Men jag tror att det var meningen att jag skulle bli mat till slut men det blev aldrig riktigt som de planerat... Någon bet mig, jag tror att det var Aro, men något annat kom upp och de släppte mig ur sin uppmärksamhet för en sekund. När de blev påminda om min existens igen så hade det gått för långt, giftet hade redan spridit sig ordentligt. Och när jag väl var pånyttfödd så märkte Caius snabbt att jag hade en speciell förmåga... ja, att jag kan göra mig osynlig.
Gemma stannade upp för att samla luft och såg skeptiskt från Carlisle, som var försjunken i tankar, till mitt ansikte som hade börjat mjukna upp något.
- Men Aro kan väl aldrig ha släppt iväg en vampyr med en så ovanlig förmåga som osynlighet? Frågade Carlisle och såg på Gemma med rynkad panna. Jag himlade med ögonen och gick fram bredvid honom och sträckte mig upp för att lägga armen på hans axel.
- Men hon rymde ju, förstår du inte det, Carlisle? Flinade jag emot honom och höjde på ena ögonbrynet innan jag vände blicken emot Gemma och log inbjudande. Carlisle suckade och himlade med ögonen, som om det borde ha varit uppenbart. Gemma log tillbaka och kollade ner i marken innan hon fortsatte.
- Ja, jag rymde. Jag ville inte vara en sån vampyr, jag ville inte mörda människor. Så när deras uppmärksamhet var riktade vid någon annan punkt, och tro mig, dem tillfällena var inte många, så var jag tvungen att försöka rymma. Jag försökte komma så långt ifrån dem som jag absolut kunde så jag gav mig av över havet, utan att riktigt veta åt vilket håll. Och så.. hamnade jag här, avslutade hon och såg upp på oss och log vagt.
Jag nickade och mitt leende dök ut. Carlisle och jag utbytte en oroad blick och vi visste exakt vad den andra tänkte. Demetri. Demetri var Volturi-guards sökare. Och inte en dålig sådan, faktiskt den bästa i världen. Om han varit något annat skulle Aro ha bytt ut honom i en handvändning. Vi båda försjönk i våra tankar ett tag. Ifall Volturi var efter henne så var det inte bra för oss att vistas i närheten av henne. Inte för den orsaken att de skulle göra oss illa bara för att göra oss illa, de gillade oss faktiskt, med tanke på att vi bott med dem ett tag i början på 1700-talet. Men om de märkte att vi gömde henne, då kunde vi hamna i rikligt mycket trubbel. Gemma såg ifrån det ena vackra ansiktet till det andra innan hon viftade lite med händerna.
- Hallå? Försjönk ni in i en sorts.. trans? Sa hon och såg något roat på oss och våra huvuden flög åt sidan för att möta hennes blick. Jag skrattade och skakade av mig alla onda tankar.
- Nej då, vi bara... fick en del att tänka på, sa jag och såg på Carlisle i bråkdelen av en sekund och han mötte min blick innan vi båda vände oss emot Gemma igen. Jag log.
- Så! Nu måste vi definitivt byta ut dina kläder! Utbrast jag lyckligt och Carlisle skrattade roat medans han skakade på huvudet.
- Fruntimmer... suckade han och såg sedan skrattande på mig när jag lipade emot honom. Jag drog med Gemma in i min gigantiska garderob, som förmodligen var större än hela huset om man skulle dubbla det. Gemma bara stirrade ut i tomma intet. Jag skrattade och höjde ena ögonbrynet.
- Vadå? Jag måste väl också få dra lite nytta av Carlisles lön? Sa jag och himlade med ögonen innan jag gick för att leta upp något passande. Jag skannade igenom min klänningssamling och hörde hur Gemma gick runt, fascinerad, i rummet. Jag log för mig själv innan jag drog fram ett svart fodral utan axelband men bestämde mig snabbt för att det var för uppklätt.
- Så.. är du och Carlisle liksom... ett par? Frågade Gemma medans jag fortsatte att leta igenom garderoben. Jag kollade snabbt på henne och skakade på huvudet.
- Nej, det är vi inte. Första gången jag träffade honom trodde jag att jag skulle bli stormkär i honom, bara falla vid hans fötter direkt och vara hans eviga slav. Det går ju inte att förneka hur han ser ut, menar jag, skrattade jag medans jag drog fram en halvlång klänning i rött som satt åt i midjan och räckte den till henne. Hon skrattade lite medans jag pratade.
- Ja, jag förstår vad du menar, bekräftade hon och vi skrattade vagt båda två, fullkomligt medvetna om att Carlisle kunde höra, men också fullkomligt medvetna om att han visste om sin egen skönhet, precis som vi båda.
- Men det har aldrig varit något sådan mellan oss. Vi är som bror och syster, och jag älskar honom... Men bara som en bror, och så kommer det alltid att vara, fortsatte jag och letade upp ett par svarta strumpbyxor och underkläder, eftersom jag listade ut att de inte kunde vara i mycket bättre skick än resten utav hennes kläder.
- Jag tror inte att jag kan ha dem här underkläderna, sa Gemma tveksamt och jag suckade.
- Var inte fånig, klart du ska ha dem, sa jag och himlade med ögonen. Jag hörde en duns och vände mig kvickt om för att se till så att något inte hade hänt något allvarligt. Det enda jag fick se var hur Gemma satt i samma olustiga position som Carlisle gjort i morse. Jag stirrade storögt på henne och kände hur raserin började smyga sig på igen. Vad fan var det med alla?
- CARLISLE! Röt jag irriterat och inom en sekund var han inne i rummet, hans ögon först på mig och sedan vandrade dem till Gemma som satt på golvet.
- Vad är det här för idioti?! Röt jag irriterat medans jag gestikulerade med ena handen emot Gemma som satt kvar på samma sätt på golvet.
- Har ni någon slags maskopi emot mig?! Det är fruktansvärt irriterande ska jag förklara! Ställ dig upp, Gemma! Röt jag och med ens var hon på fötter och såg minst lika mycket ut som en maskin som Carlisle gjort i morse. Carlisle gned sin haka fundersamt och knäppte med sina fingrar framför Gemma, utan resultat. Han såg menande på mig och jag höjde irriterat på ena ögonbrynet innan det gick upp för mig vad han ville att jag skulle göra. Jag vände blicken emot Gemma och knäppte med fingrarna framför ansiktet på henne och hon la ena handen på min arm och den andra på Carlisles, som om behövde hålla balansen. Carlisle såg på mig och log glatt.
- Irma, jag tror att du har en speciell förmåga, som Gemmas osynlighet, bara inte lika tydlig, log han, uppenbarligen nöjd över att ha kommit på vad det berodde på. Jag såg skeptiskt på honom och skakade på huvudet.
- Så du menar att jag kan få folk att kasta sig runt i rum som om de vore gummibollar och sedan prata som om de vore inprogrammerade att prata så? Great! Då kan jag ju starta ett imperium av robotar och.. gummibollar, sa jag sarkastiskt och såg tveksamt på honom. Carlisle såg på mig och skrattade lite.
- Förstår du inte Irma? Du får folk att göra som du vill! Du kan göra vem du vill till din.. personliga slav, sa han och log sådär triumferande och intresserat igen. Ett ljus började gå upp för mig när han uttalade orden och jag började förstå innebörden och log allt större.
- Så du menar att jag.. kan få min vilja igenom, bara jag säger exakt vad jag vill? Log jag och såg mig illmarigt omkring. Carlisle nickade ivrigt och slog ut lite med händerna.
- Testa, uppmanade han mig och jag flinade slugt.
- Carlisle, gå och sätt på dig en bh på huvudet, befallde jag, och som innan föll han ner på golvet och satt i ett par sekunder innan han ställde sig upp och tog ett par robotiska steg fram till underklädeslådan och satte en bh på huvudet. Jag la en hand på munnen men kunde inte hindra fnitterattacken som vällde fram och såg sedan på Gemma som även hon börjat gapflabba. Jag knäppte sedan med fingrarna innan jag tagit av den för att Carlisle skulle få se det själv, även om jag var övertygad om att han skulle bli mer fascinerad än känna sig förlöjligad. Han tog av bh:n ifrån huvudet medans jag och Gemma låg på golvet och vred oss i skratt och la tillbaka den i lådan.
- Den är inte bara användbar, den kan tydligen frambringa mycket skratt också, sa han och lämnade garderoben. Jag vände mig om emot honom för en motattack men blev påmind om bilden av Carlisle med en bh på huvudet och vände mig emot Gemma igen och kände hur ännu en förfärlig fnitterattack närmade sig.
Kapitel 2
I takt med att åren gick blev mitt och Carlisles band allt starkare. Vi hade båda märkt att man faktiskt inte behövde vara ett monster, att man kunde överleva på djur, vilket gjorde bådas samvete så mycket renare. Vi kunde lita på varandra och vi hade samma syn på livet som vampyr. Carlisles största passion och dröm var att bli doktor, själv tyckte jag att han var galen att utsätta sig själv för sådana plågor. Men jag tänkte inte stå i vägen, det var hans val, och även om jag tyckte att han inte hade förståndet på rätt ställe blev jag inte förvånad över att han klarade av det. Jag log bländande emot honom när han kom tillbaka ifrån sjukhuset efter att ha klarat tentan.
- Grattis! Utbrast jag glatt och kastade mig om halsen på honom. Carlisle bara skrattade och såg sedan på mig, och han såg minst lika glad ut som jag kände mig.
- Tack Irma, svarade han mig medan jag fortsatte att le glädjestrålande emot honom. Han skrattade lite igen och hängde av sig jackan, människoförklädnad var nödvändigt. Jag himlade med ögonen och vände på klacken för att gå några steg in i vårat lilla timmerhus, som var beläget mitt inne i skogen. Jag satte händerna på höfterna och vände mig emot honom igen.
- Jag behöver jaga ikväll, sa jag och såg fundersamt på honom. Carlisle suckade och skakade på huvudet.
- Men vi jagade ju för fem dagar sen, sa han bekymrat och rynkade på sin bleka panna. Jag suckade små irriterat och fortsatte att blänga på honom.
- Jag ska jaga idag, sa jag, mer bestämt denna gången och rynkade pannan precis som han, även om vi menade det på olika sätt. Carlisle föll ner på golvet på ett olustigt sätt med armarna längs med kroppen, sittandes på knä och huvudet nerböjt.
- Ja okej, vi jagar, sa han, nästan robotiskt. Jag höjde ena ögonbrynet och såg skeptiskt på honom.
- Vad gör du? Gå upp därifrån, du ser löjlig ut! Utbrast jag ursinnigt och han flög upp i samma sekund som jag uttalat orden.
- Jag står, svarade han, lika robotiskt som förra gången. Giftet sjöd igenom mina ådror när jag kände hur vreden steg inom mig. Jag var inte direkt världsmästare på att kontrollera mitt temperament. Jag sträckte ut armarna och krökte fingrarna till ett kloliknande grepp och morrade lågt.
- Varför håller du på sådär? Viskade jag, lika ursinnig som innan. Jag suckade över hur jag överreagerade när jag fick grepp om verkligheten och slappnade av i händerna och armarna. Jag tog mig de få stegen fram till honom för att lägga händerna på hans axlar och ruska om honom. Han la händerna på mina armbågar som om han höll på att tappa balansen och den vanliga glimten i hans ögon kom tillbaka. Han såg oförstående på mig och rynkade pannan.
- Vad hände? Sa han frågande och jag höjde på ögonbrynet och kände mig lika skeptisk som innan.
- Du kastade dig hit och dit utan sans och balans och talade som en inprogrammerad maskin, svarade jag iskallt och spände blicken i honom. Carlisle sjönk in i sina tankar som han gjort så många gånger förut när något verkligen intresserade honom. Jag suckade och himlade med ögonen.
- Jag måste jaga, upprepade jag och började gå emot bakdörren i huset. Carlisles huvud flög upp och han såg på mig.
- Okej, jag följer med, svarade han och hans normala röst hade infunnit sig igen. Jag suckade och himlade irriterat med ögonen innan jag flög ut ur dörren med Carlisle hack i häl. Vi susade fram bredvid varandra utan att så mycket som snudda vid träden som flög förbi oss i en dimma, även om de bara var några få millimeter ifrån oss. En utav fördelarna med att vara en vampyr var den precisa synen. Vi kunde se minsta lilla partikel i luften, och vi kunde också se vartenda träd som om vi hade gått i människofart. Jag log smått eftersom jag aldrig slutade att njuta utav friheten det gav att bara kunna springa i 100 km/h. Mitt huvud flög åt sidan när min näsa fick doften utav en flock rådjur. Jag krökte något på ryggen och såg på Carlisle med ena ögonbrynet höjt. Han nickade bekräftande och log snett innan han ökade farten något. Jag vände fram huvudet igen och svängde emot doften med fingrarna krökta till klor. Jag ökade farten jag med och flög förbi Carlisle i jakt på rådjuren. Vi visste båda två att de snart skulle höra oss och vi var också lika medvetna om att vi var tvungna att handla snabbt. När jag hade ett utav rådjuren framför näsan på mig, i alla fall om man såg på situationen med mina ögon och i farten jag behöll, kröp jag ihop och hoppade emot det. Jag hade tur nog att få tag på ett som inte hört mig komma och därför var det lätt att hugga tänderna i nacken och lika lätt att suga ut varenda liten droppe blod i kroppen på det stackars hjälplösa djuret. Jag förföljde 5 till innan jag letade upp Carlisle igen med ett nöjt flin på mina läppar.
- Det var det, sa jag och slog händerna emot varandra ett par gånger. Carlisle skakade på huvudet men skrattade.
- Jag förstår inte varför du behövde jaga igen, sa han, något frågande och såg lugnt på mig. Jag suckade och himlade med ögonen, kunde han aldrig bli uppjagad?
Jag frös till när jag kände en kall hand över min mun och en lätt tyngd över min rygg. Jag slängde mig runt och slog armarna om något fullkomligt osynligt. Jag rynkade pannan och fumlade i blindo, och kände mig mer blind än när jag varit mänsklig. Mina ögon försökte förgäves identifiera någonting utan att lyckas. Jag såg upp emot Carlisle när han kommit upp precis bakom mig och såg skeptiskt på mig.
- Vem är det nu som beter sig löjligt? Flinade han och såg på mina händer som greppade om något som varken han eller jag kunde se, och jag var tvungen att medge att det såg rätt så fånigt ut.
- Lägg av! Det är någonting! Snäste jag och såg ner på mina armar igen. Carlisle slutade flina och la sin hand på luften, bredvid min. Han drog efter andan och vi båda kunde höra hur något, eller någon, morrade. Hans hand drogs uppåt över luften och jag kunde inte låta bli att fnissa, det såg fruktansvärt fånigt ut. Han såg på mig och suckade medan luften morrade igen. Mitt grepp hårdnade och luften gnydde innan jag kunde se hur en människokropp formades framför mina ögon. Eller ja.. En vampyr. Jag släppte taget och tog ett steg bakåt. Det första jag gjorde var att granska hennes ögon och drog en lättnandes suck när jag märkte att de var guldiga, precis som mina och Carlisles. Hon hade kort brunt hår, i nästan samma nyans som mitt, och hennes anletsdrag var minst lika perfekta som mina och Carlisles. Hon såg nervös ut, hennes blick flackade och hon trampade oroligt i marken. Hennes kläder var ungefär lika trasiga som mina varit när jag först träffat Carlisle. Hon bet sig oroligt i läppen och stirrade snabbt ner i marken. Jag tog ett försiktigt steg emot henne och hennes blick flög upp. Vi hade båda två hört talas om vampyrer med speciella krafter men hade aldrig kunnat tro på något som att man kunde bli osynlig.
- Vem.. vem är du? Frågade jag och såg spänt på henne. Hon andades fort och hennes blick flackade oroligt emellan oss.
- Gemma, svarade hon tyst, med späd, klingande röst. Hon slutade att flacka med blicken och slappnade av när hon insåg att hon måste se fånig ut. Hennes blick fäste på mig och ett självsäkert flin spred sig över hennes läppar.
- Även om det inte är eran ensak, sa hon, mer självsäkert nu. Jag höjde på ena ögonbrynet och satte händerna i sidorna.
- Om det är så du vill ha det så går vi, jag tål inte folk som är spydiga, snäste jag och vände mig och ryckte tag i Carlisle.
- Vänta, viskade hon och bet sig i läppen. Jag vände mig om och såg frågande på henne och väntade på vad hon ville säga.
- Jag är ledsen... jag bara... Förlåt... sa hon och såg ner i marken. Jag suckade och himlade med ögonen innan jag vände på klacken igen för att börja springa tillbaka till huset igen men när jag försökte få med mig Carlisle så rubbade han sig inte en millimeter. Jag blängde på honom men han såg bara vänligt på Gemma.
- Självklart är du förlåten. Vi har en permanent bostad en bit härifrån, om du har lust för att besöka oss? Sa han och log vänligt och jag såg irriterat på honom.
- Kan du aldrig vara det minsta lilla otrevlig mot någon levande varelse? Viskade jag sammanbitet och såg sedan ilsket på Gemma.
- Fine, du får följa med, men jag bestämmer, glöm inte det! Sa jag och hötte varnande med pekfingret innan jag rusade tillbaka emot huset igen med Carlisle och Gemma bara ett steg bakom mig.
Kapitel 1
Jag visste mycket väl att jag inte varit något helgon eller något liknande men jag ansåg själv inte att jag var värd detta, trots det. Visst hade jag varit lite överdrivet elak någon gång eller kanske stulit något litet men jag kunde aldrig tro att någon skulle vilja straffa mig såhär. Det sista jag kunde minnas innan denna outhärdliga smärta var hur jag stapplade ut ur den lokala puben, kanske inte helt nykter, och snubblade rätt in i famnen på den vackraste varelse jag sett. Det var för mörkt för att jag då skulle kunna se hans rödglödande ögon, som dessutom var täckta utav långt, svart hår. Mannen flinade bara och drog med mig in i en trång gränd och pressade sin näsa emot sin hals och suckade djupt, och jag kunde nästan höra på hans suck hur han log. I nästa sekund hade han satt tänderna i mig och en smärta jag inte trodde var möjlig spred sig ifrån halsen, ut i fingertopparna, ner i benen och ut i tårna. I nästa sekund var han borta och mina ben höll inte upp min kroppsvikt när han inte höll i mig längre. Jag föll ihop på marken och kunde inte göra annat än att vrida mig i smärtor. Jag såg ingen anledning i att skrika så jag höll båda mun och ögon stängda för att behålla min kontroll. Jag hade hört alla skrönor om vampyrer, ända sen jag föddes år 1639, men jag hade aldrig valt att tro på dem. Jag hade nu blivit tvungen att tänka om, eftersom jag höll på att bli en. Flera timmar passerade och smärtan accelererade med tiden. Efter vad som kände som en evighet började den dö ut och jag drog en suck av lättnad. Jag drog fingrarna över marken och blev förvånad över att snön fortfarande låg kvar på marken. Jag rynkade pannan och rullade över på sidan. När min arm slog emot kullerstenarna under mig lät det som sten emot sten. Jag spärrade upp ögonen och kippade efter luft, eftersom min koncentration hade brutits. Jag samlade mig så gott som jag kunde och drog ett djupt andetag. Medans mina lungor fylldes med frisk luft kände jag samtidigt hur en väldig törst växte fram ur min strupe och upptog all min tankeverksamhet. Jag kunde plötsligt inte tänka på något annat än den skrikande törsten som rev i min strupe. Jag flämtade och ålade mig fram över de ojämna kullstenarna på den mörka gatan. Jag såg instinktivt upp när ett par fötter landade ljudlöst framför mina skarpa ögon. Jag blinkade en gång och kollade ner igen. Jag kunde se allting. Jag kunde se varenda liten fiber på mannens kostymbyxor, varenda söm i läderskorna och jag kunde se dammet som virvlade runt över Londons dunkla gator. Jag flämtade igen och drog mig upp i sittande position. Mina händer glittrade till när ljuset ifrån strålkastaren bakom mig vidrörde dem. Jag höjde på ögonbrynen och drog snabbt fram mina händer, inom synhåll för mina ögon. Jag vände och vred på dem och stirrade med förtjusning och rädsla på samma gång. Jag såg nu upp igen, bara för att märka att mannen hade försvunnit. Jag rynkade pannan och drog ett djupt andetag. Törsten rev i min strupe igen och det vattnades i munnen på mig när en ensam, snorfull man stapplade ut på gatan. Jag svalde hårt och ställde mig upp. Utan att tänka mig för drog jag min blick över min sargade klänning och drog sedan upp fingrarna i håret och drog efter andan. Uppsättningen var precis lika perfekt som innan, vilket den verkligen inte borde ha varit. Mina fingrar for över mitt ansikte för att identifiera mina ansiktsdrag, men jag kunde inte känna igen någonting. Min hy var helt slät, och den kändes nästan som marmor. Min näsa var nästintill perfekt och mina läppar var inte långt därefter. Jag svalde hårt och såg på mannen längst bort på gatan igen, som nu började röra sig emot mig. Törsten gjorde sig påmind igen, även om den aldrig riktigt gett sig av. Jag log och började flyta emot honom. Han stannade upp och stirrade på mig, även om han sekunden efter började gå igen, och nu granskade han varenda millimeter av mig. Han flinade, gillandes, och fortsatte att smeka min kropp med sin blick. Jag himlade äcklat med ögonen men släppte inte taget om mitt mål. Jag gick in i förförarrollen igen och log medans jag fortsatte att flyta ljudlöst emot honom.
- God dag, min dam, sluddrade mannen och skrockade lågt.
- God dag, min herre, svarade jag, lika artigt, eftersom jag ansåg inte att jag behövde vara ohövlig även om han skulle dö inom några sekunder.
- Vad gör en vacker kvinna som ni helt ensam en kväll som denna? Frågade mannen och hånlog igen, lika säker på vad han ville som jag. Även fast han inte visste att han inte skulle få som han ville.
- Jag tror inte att ni vill gå härifrån riktigt än, viskade jag lågt när jag kände hans motvilja efter att han fått syn på mina glödande ögon. Mannen slappnade av i mitt grepp och skulle förmodligen ha fallit ihop på marken om det inte varit för det faktum att jag höll i honom. Jag slickade mig ivrigt över min överläpp och sänkte huvudet emot hans strupe. Snabbt drog jag läpparna över hans hals och hånskrattade tyst över hans hjälplöshet. Millisekunden efter satt mina tänder djupt genomborrade i hans hals och jag drack girigt tills det inte fanns något blod kvar i mannens kropp. Det tog en fjärdedel av en sekund för mig att räkna ut vad jag gjort och jag släppte förfärat kroppen på marken. Jag svalde hårt och slet av mig den stora, trasiga klänningen och såg ner på min kropp. Jag drog i den korta sidenklänningen jag haft under och insåg snabbt att jag dragit för hårt. En stor reva letade sig uppåt längs min höft och jag släppte kvickt taget. Utan ett ljud gav jag mig därifrån och gav mig av in i skogen. Jag sprang så fort att jag borde ha varit väldigt andfådd och mina ögon borde tåras, men så var inte fallet nu. Jag kände mig så stark att jag kunde ta sönder varenda träd i skogen, utan verktyg. Först nu insåg jag vad som hade hänt. Jag hade blivit ett monster, en vampyr.
Jag visste hur folk skulle se på mig, och jag visste att jag inte skulle bli accepterad. Så jag valde att gömma mig. Jag tänkte inte dricka människoblod, den saken var säker. Då dog jag hellre. Jag visste inte hur länge jag vandrade runt ensam i skogen, levde på gamla kadaver av djur, av det blod som fanns kvar. Det var fruktansvärt äckligt men jag gjorde hellre det än att döda ännu en människa. Jag hade koll på att det gått flera år sen jag sett en annan själ, så därför blev jag förvånad när jag kände doften utav en sådan. Mina fötter stannade tvärt och borrade ner sig marken. Jag kröp ihop, redo att attackera ifall det var ett hot, och morrade ilsket. När en högrest man, inte många år äldre än mig, steg ut ur skogen spärrade jag upp ögonen och ställde mig tvärt upp. Hans blonda hår låg bakåt och såg perfekt ut, även om hans kläder var helt söndriga, likt mina. Han hade perfekta drag och alldeles blek hy, precis som jag. Lika lite som jag hade koll på hur länge jag varit ensam, lika lite koll hade jag på hur länge vi stått och stirrat på varandra. Kanske var vi bara förundrade över varandras skönhet, eller över att vi var så lika utan att vara släkt. Inte alls i ansiktsdragen eller håret, hans honungsblont, medans mitt var kastanjebrunt. Jag kisade något med ögonen och höll upp händerna, handflatorna uppåt och ryckte på axlarna när jag märkte att solen började gå ner. Den vackre mannen skrattade, det lät som klingande klockor, men kanske berodde det på tidsperioden som jag varit ifrån folk, även om jag inte litade på den teorin. Men skrattet dog ut snabbt och han såg på mig, allvarligt som innan. Han började vaksamt gå emot mig, ett steg i taget. Jag fäste blicken på hans fötter och tog sedan ett par steg jag med. Mannen slappnade av något och sänkte sina spända axlar, och ett leende spred sig över hans perfekta läppar, likt mina. Jag såg fortfarande vaksamt på honom men när vi stod knappt en meter ifrån varandra sträckte han ut handen och rörde vid mitt ansikte. Jag såg något förvånat på honom men lät honom hållas, han var inte människa. Han drog fingertopparna över min panna, ner över min mjukt formade näsa och snuddade vid mina läppar innan han gjorde samma rörelse över sitt ansikte och slöt ögonen med ett leende. Jag fortsatte att stirra oförstående på honom och när han öppnade ögonen igen skrattade han, lika klingande som förut.
- Jag är Carlisle, sa han med djup röst som förmodligen hade knockat vilken människa som helst av fötterna, och sträckte fram sin hand emot mig. Jag tog den i min och skakade den ett par gånger.
- Irma, svarade jag, fortfarande något vaksam men hade ändå sänkt mina spända axlar och ett leende smög sig fram över mina perfekta läppar. Carlisle nickade och drog blicken över min kropp, min söndriga underklänning och såg sedan på mitt nästan midjelånga hår och skrattade igen.
- Håret är fortfarande perfekt... självklart, sa han tyst, för tyst för en människa att uppfatta. Nu var det min tur att skratta. Jag himlade med ögonen och höjde sedan på ena ögonbrynet.
- Det är väl bra det, annars skulle jag bli för jobbig att umgås med, och eftersom jag bara umgås med mig själv skulle det gå ut över mig också.. Förstår du sammanbandet? Skrattade jag och drog en hand lite förstrött igenom mitt mjuka, kastanjehår. Jag såg in i hans topas ögon och rynkade pannan.
- Är inte vampyrers ögon... röda? Sa jag frågande och lutade mig ogenerat emot honom, så att mitt ansikte nu var knappt en centimeter ifrån hans. Den reslige vampyren höjde på ena ögonbrynet och fiskade upp något glänsande ur fickan på sina svarta byxor. Han höll fram den emot mig i samma sekund som jag lutade mig bakåt igen och jag stirrade på den vackra kvinnan i spegeln. Jag kunde inte tro att det var jag. Jag visste att jag var vampyr, och ändå hade jag likadana ögon som mannen framför mig. Mina fingertoppar for över mitt ansikte, där hans nyss hade varit och Carlisle skrattade.
- Första gången man ser sig i spegeln efter förvandlingen kan vara ganska överväldigande, erkände han och kliade sig lite i nacken, förmodligen generat, men jag var för upptagen av min egen skönhet för att märka. Jag hade ingen aning om hur förvandlingen hade förändrat mitt ansikte. Jag flämtade till och såg sedan på honom igen.
- Är alla vampyrer... vackra? Sa jag och konstaterade under bråkdelen av en sekund att Carlisle var utan tvekan den vackraste man jag någonsin mött. Carlisle nickade och log vagt.
- Ja, vi är faktiskt det, allihopa, svarade han tankspritt och kollade ner i marken med rynkad panna innan han såg upp på mig igen med ett lättsamt leende på sina perfekta läppar.
- Jag har grubblat på det där ett tag och jag har kommit fram till att det måste vara för att lura våra offer, för att locka dem till oss, så att säga, Sa han och log lugnande emot mig. Jag nickade eftertänksamt och gick några omänskligt snabba steg förbi honom.
- Det är väl bara att göra det bästa utav situationen, sa jag och vände huvudet emot honom innan jag försvann in under trädens skyddande grenar men hörde hur han kom upp bakom mig inom en sekund.
