eclipse

Jag visste mycket väl att jag inte varit något helgon eller något liknande men jag ansåg själv inte att jag var värd detta, trots det. Visst hade jag varit lite överdrivet elak någon gång eller kanske stulit något litet men jag kunde aldrig tro att någon skulle vilja straffa mig såhär. Det sista jag kunde minnas innan denna outhärdliga smärta var hur jag stapplade ut ur den lokala puben, kanske inte helt nykter, och snubblade rätt in i famnen på den vackraste varelse jag sett. Det var för mörkt för att jag då skulle kunna se hans rödglödande ögon, som dessutom var täckta utav långt, svart hår. Mannen flinade bara och drog med mig in i en trång gränd och pressade sin näsa emot sin hals och suckade djupt, och jag kunde nästan höra på hans suck hur han log. I nästa sekund hade han satt tänderna i mig och en smärta jag inte trodde var möjlig spred sig ifrån halsen, ut i fingertopparna, ner i benen och ut i tårna. I nästa sekund var han borta och mina ben höll inte upp min kroppsvikt när han inte höll i mig längre. Jag föll ihop på marken och kunde inte göra annat än att vrida mig i smärtor. Jag såg ingen anledning i att skrika så jag höll båda mun och ögon stängda för att behålla min kontroll. Jag hade hört alla skrönor om vampyrer, ända sen jag föddes år 1639, men jag hade aldrig valt att tro på dem. Jag hade nu blivit tvungen att tänka om, eftersom jag höll på att bli en. Flera timmar passerade och smärtan accelererade med tiden. Efter vad som kände som en evighet började den dö ut och jag drog en suck av lättnad. Jag drog fingrarna över marken och blev förvånad över att snön fortfarande låg kvar på marken. Jag rynkade pannan och rullade över på sidan. När min arm slog emot kullerstenarna under mig lät det som sten emot sten. Jag spärrade upp ögonen och kippade efter luft, eftersom min koncentration hade brutits. Jag samlade mig så gott som jag kunde och drog ett djupt andetag. Medans mina lungor fylldes med frisk luft kände jag samtidigt hur en väldig törst växte fram ur min strupe och upptog all min tankeverksamhet. Jag kunde plötsligt inte tänka på något annat än den skrikande törsten som rev i min strupe. Jag flämtade och ålade mig fram över de ojämna kullstenarna på den mörka gatan. Jag såg instinktivt upp när ett par fötter landade ljudlöst framför mina skarpa ögon. Jag blinkade en gång och kollade ner igen. Jag kunde se allting. Jag kunde se varenda liten fiber på mannens kostymbyxor, varenda söm i läderskorna och jag kunde se dammet som virvlade runt över Londons dunkla gator. Jag flämtade igen och drog mig upp i sittande position. Mina händer glittrade till när ljuset ifrån strålkastaren bakom mig vidrörde dem. Jag höjde på ögonbrynen och drog snabbt fram mina händer, inom synhåll för mina ögon. Jag vände och vred på dem och stirrade med förtjusning och rädsla på samma gång. Jag såg nu upp igen, bara för att märka att mannen hade försvunnit. Jag rynkade pannan och drog ett djupt andetag. Törsten rev i min strupe igen och det vattnades i munnen på mig när en ensam, snorfull man stapplade ut på gatan. Jag svalde hårt och ställde mig upp. Utan att tänka mig för drog jag min blick över min sargade klänning och drog sedan upp fingrarna i håret och drog efter andan. Uppsättningen var precis lika perfekt som innan, vilket den verkligen inte borde ha varit. Mina fingrar for över mitt ansikte för att identifiera mina ansiktsdrag, men jag kunde inte känna igen någonting. Min hy var helt slät, och den kändes nästan som marmor. Min näsa var nästintill perfekt och mina läppar var inte långt därefter. Jag svalde hårt och såg på mannen längst bort på gatan igen, som nu började röra sig emot mig. Törsten gjorde sig påmind igen, även om den aldrig riktigt gett sig av. Jag log och började flyta emot honom. Han stannade upp och stirrade på mig, även om han sekunden efter började gå igen, och nu granskade han varenda millimeter av mig. Han flinade, gillandes, och fortsatte att smeka min kropp med sin blick. Jag himlade äcklat med ögonen men släppte inte taget om mitt mål. Jag gick in i förförarrollen igen och log medans jag fortsatte att flyta ljudlöst emot honom.
- God dag, min dam, sluddrade mannen och skrockade lågt.
- God dag, min herre, svarade jag, lika artigt, eftersom jag ansåg inte att jag behövde vara ohövlig även om han skulle dö inom några sekunder.
- Vad gör en vacker kvinna som ni helt ensam en kväll som denna? Frågade mannen och hånlog igen, lika säker på vad han ville som jag. Även fast han inte visste att han inte skulle få som han ville.

- Åh, jag är bara ute och vandrar, min kvällsrutin förstår ni, min herre, svarade jag och tog ett ljudlöst steg emot honom. Och så ännu ett, och ett till. Snart stod jag så nära att jag kunde sträcka ut handen och lägga den på hans axel. Jag drog honom intill mig och log förföriskt.
- Jag tror inte att ni vill gå härifrån riktigt än, viskade jag lågt när jag kände hans motvilja efter att han fått syn på mina glödande ögon. Mannen slappnade av i mitt grepp och skulle förmodligen ha fallit ihop på marken om det inte varit för det faktum att jag höll i honom. Jag slickade mig ivrigt över min överläpp och sänkte huvudet emot hans strupe. Snabbt drog jag läpparna över hans hals och hånskrattade tyst över hans hjälplöshet. Millisekunden efter satt mina tänder djupt genomborrade i hans hals och jag drack girigt tills det inte fanns något blod kvar i mannens kropp. Det tog en fjärdedel av en sekund för mig att räkna ut vad jag gjort och jag släppte förfärat kroppen på marken. Jag svalde hårt och slet av mig den stora, trasiga klänningen och såg ner på min kropp. Jag drog i den korta sidenklänningen jag haft under och insåg snabbt att jag dragit för hårt. En stor reva letade sig uppåt längs min höft och jag släppte kvickt taget. Utan ett ljud gav jag mig därifrån och gav mig av in i skogen. Jag sprang så fort att jag borde ha varit väldigt andfådd och mina ögon borde tåras, men så var inte fallet nu. Jag kände mig så stark att jag kunde ta sönder varenda träd i skogen, utan verktyg. Först nu insåg jag vad som hade hänt. Jag hade blivit ett monster, en vampyr.

Jag visste hur folk skulle se på mig, och jag visste att jag inte skulle bli accepterad. Så jag valde att gömma mig. Jag tänkte inte dricka människoblod, den saken var säker. Då dog jag hellre. Jag visste inte hur länge jag vandrade runt ensam i skogen, levde på gamla kadaver av djur, av det blod som fanns kvar. Det var fruktansvärt äckligt men jag gjorde hellre det än att döda ännu en människa. Jag hade koll på att det gått flera år sen jag sett en annan själ, så därför blev jag förvånad när jag kände doften utav en sådan. Mina fötter stannade tvärt och borrade ner sig marken. Jag kröp ihop, redo att attackera ifall det var ett hot, och morrade ilsket. När en högrest man, inte många år äldre än mig, steg ut ur skogen spärrade jag upp ögonen och ställde mig tvärt upp. Hans blonda hår låg bakåt och såg perfekt ut, även om hans kläder var helt söndriga, likt mina. Han hade perfekta drag och alldeles blek hy, precis som jag. Lika lite som jag hade koll på hur länge jag varit ensam, lika lite koll hade jag på hur länge vi stått och stirrat på varandra. Kanske var vi bara förundrade över varandras skönhet, eller över att vi var så lika utan att vara släkt. Inte alls i ansiktsdragen eller håret, hans honungsblont, medans mitt var kastanjebrunt. Jag kisade något med ögonen och höll upp händerna, handflatorna uppåt och ryckte på axlarna när jag märkte att solen började gå ner. Den vackre mannen skrattade, det lät som klingande klockor, men kanske berodde det på tidsperioden som jag varit ifrån folk, även om jag inte litade på den teorin. Men skrattet dog ut snabbt och han såg på mig, allvarligt som innan. Han började vaksamt gå emot mig, ett steg i taget. Jag fäste blicken på hans fötter och tog sedan ett par steg jag med. Mannen slappnade av något och sänkte sina spända axlar, och ett leende spred sig över hans perfekta läppar, likt mina. Jag såg fortfarande vaksamt på honom men när vi stod knappt en meter ifrån varandra sträckte han ut handen och rörde vid mitt ansikte. Jag såg något förvånat på honom men lät honom hållas, han var inte människa. Han drog fingertopparna över min panna, ner över min mjukt formade näsa och snuddade vid mina läppar innan han gjorde samma rörelse över sitt ansikte och slöt ögonen med ett leende. Jag fortsatte att stirra oförstående på honom och när han öppnade ögonen igen skrattade han, lika klingande som förut.
- Jag är Carlisle, sa han med djup röst som förmodligen hade knockat vilken människa som helst av fötterna, och sträckte fram sin hand emot mig. Jag tog den i min och skakade den ett par gånger.
- Irma, svarade jag, fortfarande något vaksam men hade ändå sänkt mina spända axlar och ett leende smög sig fram över mina perfekta läppar. Carlisle nickade och drog blicken över min kropp, min söndriga underklänning och såg sedan på mitt nästan midjelånga hår och skrattade igen.
- Håret är fortfarande perfekt... självklart, sa han tyst, för tyst för en människa att uppfatta. Nu var det min tur att skratta. Jag himlade med ögonen och höjde sedan på ena ögonbrynet.
- Det är väl bra det, annars skulle jag bli för jobbig att umgås med, och eftersom jag bara umgås med mig själv skulle det gå ut över mig också.. Förstår du sammanbandet? Skrattade jag och drog en hand lite förstrött igenom mitt mjuka, kastanjehår. Jag såg in i hans topas ögon och rynkade pannan.
- Är inte vampyrers ögon... röda? Sa jag frågande och lutade mig ogenerat emot honom, så att mitt ansikte nu var knappt en centimeter ifrån hans. Den reslige vampyren höjde på ena ögonbrynet och fiskade upp något glänsande ur fickan på sina svarta byxor. Han höll fram den emot mig i samma sekund som jag lutade mig bakåt igen och jag stirrade på den vackra kvinnan i spegeln. Jag kunde inte tro att det var jag. Jag visste att jag var vampyr, och ändå hade jag likadana ögon som mannen framför mig. Mina fingertoppar for över mitt ansikte, där hans nyss hade varit och Carlisle skrattade.
- Första gången man ser sig i spegeln efter förvandlingen kan vara ganska överväldigande, erkände han och kliade sig lite i nacken, förmodligen generat, men jag var för upptagen av min egen skönhet för att märka. Jag hade ingen aning om hur förvandlingen hade förändrat mitt ansikte. Jag flämtade till och såg sedan på honom igen.
- Är alla vampyrer... vackra? Sa jag och konstaterade under bråkdelen av en sekund att Carlisle var utan tvekan den vackraste man jag någonsin mött. Carlisle nickade och log vagt.
- Ja, vi är faktiskt det, allihopa, svarade han tankspritt och kollade ner i marken med rynkad panna innan han såg upp på mig igen med ett lättsamt leende på sina perfekta läppar.
- Jag har grubblat på det där ett tag och jag har kommit fram till att det måste vara för att lura våra offer, för att locka dem till oss, så att säga, Sa han och log lugnande emot mig. Jag nickade eftertänksamt och gick några omänskligt snabba steg förbi honom.
- Det är väl bara att göra det bästa utav situationen, sa jag och vände huvudet emot honom innan jag försvann in under trädens skyddande grenar men hörde hur han kom upp bakom mig inom en sekund.