eclipse

I takt med att åren gick blev mitt och Carlisles band allt starkare. Vi hade båda märkt att man faktiskt inte behövde vara ett monster, att man kunde överleva på djur, vilket gjorde bådas samvete så mycket renare. Vi kunde lita på varandra och vi hade samma syn på livet som vampyr. Carlisles största passion och dröm var att bli doktor, själv tyckte jag att han var galen att utsätta sig själv för sådana plågor. Men jag tänkte inte stå i vägen, det var hans val, och även om jag tyckte att han inte hade förståndet på rätt ställe blev jag inte förvånad över att han klarade av det. Jag log bländande emot honom när han kom tillbaka ifrån sjukhuset efter att ha klarat tentan.
- Grattis! Utbrast jag glatt och kastade mig om halsen på honom. Carlisle bara skrattade och såg sedan på mig, och han såg minst lika glad ut som jag kände mig.
- Tack Irma, svarade han mig medan jag fortsatte att le glädjestrålande emot honom. Han skrattade lite igen och hängde av sig jackan, människoförklädnad var nödvändigt. Jag himlade med ögonen och vände på klacken för att gå några steg in i vårat lilla timmerhus, som var beläget mitt inne i skogen. Jag satte händerna på höfterna och vände mig emot honom igen.
- Jag behöver jaga ikväll, sa jag och såg fundersamt på honom. Carlisle suckade och skakade på huvudet.
- Men vi jagade ju för fem dagar sen, sa han bekymrat och rynkade på sin bleka panna. Jag suckade små irriterat och fortsatte att blänga på honom.
- Jag ska jaga idag, sa jag, mer bestämt denna gången och rynkade pannan precis som han, även om vi menade det på olika sätt. Carlisle föll ner på golvet på ett olustigt sätt med armarna längs med kroppen, sittandes på knä och huvudet nerböjt.
- Ja okej, vi jagar, sa han, nästan robotiskt. Jag höjde ena ögonbrynet och såg skeptiskt på honom.
- Vad gör du? Gå upp därifrån, du ser löjlig ut! Utbrast jag ursinnigt och han flög upp i samma sekund som jag uttalat orden.
- Jag står, svarade han, lika robotiskt som förra gången. Giftet sjöd igenom mina ådror när jag kände hur vreden steg inom mig. Jag var inte direkt världsmästare på att kontrollera mitt temperament. Jag sträckte ut armarna och krökte fingrarna till ett kloliknande grepp och morrade lågt.
- Varför håller du på sådär? Viskade jag, lika ursinnig som innan. Jag suckade över hur jag överreagerade när jag fick grepp om verkligheten och slappnade av i händerna och armarna. Jag tog mig de få stegen fram till honom för att lägga händerna på hans axlar och ruska om honom. Han la händerna på mina armbågar som om han höll på att tappa balansen och den vanliga glimten i hans ögon kom tillbaka. Han såg oförstående på mig och rynkade pannan.
- Vad hände? Sa han frågande och jag höjde på ögonbrynet och kände mig lika skeptisk som innan.
- Du kastade dig hit och dit utan sans och balans och talade som en inprogrammerad maskin, svarade jag iskallt och spände blicken i honom. Carlisle sjönk in i sina tankar som han gjort så många gånger förut när något verkligen intresserade honom. Jag suckade och himlade med ögonen.
- Jag måste jaga, upprepade jag och började gå emot bakdörren i huset. Carlisles huvud flög upp och han såg på mig.
- Okej, jag följer med, svarade han och hans normala röst hade infunnit sig igen. Jag suckade och himlade irriterat med ögonen innan jag flög ut ur dörren med Carlisle hack i häl. Vi susade fram bredvid varandra utan att så mycket som snudda vid träden som flög förbi oss i en dimma, även om de bara var några få millimeter ifrån oss. En utav fördelarna med att vara en vampyr var den precisa synen. Vi kunde se minsta lilla partikel i luften, och vi kunde också se vartenda träd som om vi hade gått i människofart. Jag log smått eftersom jag aldrig slutade att njuta utav friheten det gav att bara kunna springa i 100 km/h. Mitt huvud flög åt sidan när min näsa fick doften utav en flock rådjur. Jag krökte något på ryggen och såg på Carlisle med ena ögonbrynet höjt. Han nickade bekräftande och log snett innan han ökade farten något. Jag vände fram huvudet igen och svängde emot doften med fingrarna krökta till klor. Jag ökade farten jag med och flög förbi Carlisle i jakt på rådjuren. Vi visste båda två att de snart skulle höra oss och vi var också lika medvetna om att vi var tvungna att handla snabbt. När jag hade ett utav rådjuren framför näsan på mig, i alla fall om man såg på situationen med mina ögon och i farten jag behöll, kröp jag ihop och hoppade emot det. Jag hade tur nog att få tag på ett som inte hört mig komma och därför var det lätt att hugga tänderna i nacken och lika lätt att suga ut varenda liten droppe blod i kroppen på det stackars hjälplösa djuret. Jag förföljde 5 till innan jag letade upp Carlisle igen med ett nöjt flin på mina läppar.
- Det var det, sa jag och slog händerna emot varandra ett par gånger. Carlisle skakade på huvudet men skrattade.
- Jag förstår inte varför du behövde jaga igen, sa han, något frågande och såg lugnt på mig. Jag suckade och himlade med ögonen, kunde han aldrig bli uppjagad?
Jag frös till när jag kände en kall hand över min mun och en lätt tyngd över min rygg. Jag slängde mig runt och slog armarna om något fullkomligt osynligt. Jag rynkade pannan och fumlade i blindo, och kände mig mer blind än när jag varit mänsklig. Mina ögon försökte förgäves identifiera någonting utan att lyckas. Jag såg upp emot Carlisle när han kommit upp precis bakom mig och såg skeptiskt på mig.
- Vem är det nu som beter sig löjligt? Flinade han och såg på mina händer som greppade om något som varken han eller jag kunde se, och jag var tvungen att medge att det såg rätt så fånigt ut.
- Lägg av! Det är någonting! Snäste jag och såg ner på mina armar igen. Carlisle slutade flina och la sin hand på luften, bredvid min. Han drog efter andan och vi båda kunde höra hur något, eller någon, morrade. Hans hand drogs uppåt över luften och jag kunde inte låta bli att fnissa, det såg fruktansvärt fånigt ut. Han såg på mig och suckade medan luften morrade igen. Mitt grepp hårdnade och luften gnydde innan jag kunde se hur en människokropp formades framför mina ögon. Eller ja.. En vampyr. Jag släppte taget och tog ett steg bakåt. Det första jag gjorde var att granska hennes ögon och drog en lättnandes suck när jag märkte att de var guldiga, precis som mina och Carlisles. Hon hade kort brunt hår, i nästan samma nyans som mitt, och hennes anletsdrag var minst lika perfekta som mina och Carlisles. Hon såg nervös ut, hennes blick flackade och hon trampade oroligt i marken. Hennes kläder var ungefär lika trasiga som mina varit när jag först träffat Carlisle. Hon bet sig oroligt i läppen och stirrade snabbt ner i marken. Jag tog ett försiktigt steg emot henne och hennes blick flög upp. Vi hade båda två hört talas om vampyrer med speciella krafter men hade aldrig kunnat tro på något som att man kunde bli osynlig.

- Vem.. vem är du? Frågade jag och såg spänt på henne. Hon andades fort och hennes blick flackade oroligt emellan oss.
- Gemma, svarade hon tyst, med späd, klingande röst. Hon slutade att flacka med blicken och slappnade av när hon insåg att hon måste se fånig ut. Hennes blick fäste på mig och ett självsäkert flin spred sig över hennes läppar.
- Även om det inte är eran ensak, sa hon, mer självsäkert nu. Jag höjde på ena ögonbrynet och satte händerna i sidorna.
- Om det är så du vill ha det så går vi, jag tål inte folk som är spydiga, snäste jag och vände mig och ryckte tag i Carlisle.
- Vänta, viskade hon och bet sig i läppen. Jag vände mig om och såg frågande på henne och väntade på vad hon ville säga.
- Jag är ledsen... jag bara... Förlåt... sa hon och såg ner i marken. Jag suckade och himlade med ögonen innan jag vände på klacken igen för att börja springa tillbaka till huset igen men när jag försökte få med mig Carlisle så rubbade han sig inte en millimeter. Jag blängde på honom men han såg bara vänligt på Gemma.
- Självklart är du förlåten. Vi har en permanent bostad en bit härifrån, om du har lust för att besöka oss? Sa han och log vänligt och jag såg irriterat på honom.
- Kan du aldrig vara det minsta lilla otrevlig mot någon levande varelse? Viskade jag sammanbitet och såg sedan ilsket på Gemma.
- Fine, du får följa med, men jag bestämmer, glöm inte det! Sa jag och hötte varnande med pekfingret innan jag rusade tillbaka emot huset igen med Carlisle och Gemma bara ett steg bakom mig.