eclipse

Jag smällde upp dörren och brydde mig inte om ifall något utav efterslätrarna skulle få den i ansiktet. Jag såg bak på dem och märkte till mitt förtret att ingen utav dem hade fått sig en smäll. Carlisle såg menande på mig och jag himlade bara med ögonen och grimaserade. Han vände sig sedan emot Gemma och log vänligt.
- Så vad har fört dig till London, Gemma? Sa han och fortsatte att titta intresserat på henne. Jag fnös över hans löjliga enbart riktade uppmärksamhet emot den unga kvinnan och spände sedan blicken i Gemma. Hon såg flyktigt på mig men vände sedan blicken emot Carlisle, och jag kunde inte klandra henne, han såg bra mycket trevligare ut än vad jag gjorde för ögonblicket.
- Jo jag... Jag bodde hos några vampyrer... Jag vet inte om ni vet vilka det är, Volturi? Sa hon och flackade med blicken emellan mig och Carlisle. Carlisle utbytte en oroad blick med mig och såg sedan tillbaka på Gemma.
- Ja, vi är bekanta med dem, förklarade Carlisle och rynkade pannan.
- Ja, Volturi i alla fall. När jag först kom dit var jag människa. Jag har faktiskt ingen aning om varför de ville ha med mig i deras styrka när jag fortfarande var människa, jag fick intrycket av att de bara beblandade sig med kraftfulla vampyrer, och jag var varken eller. Jag har faktiskt ingen aning om varför jag stannade kvar, och jag vet inte hur jag kom dit heller. Men jag tror att det var meningen att jag skulle bli mat till slut men det blev aldrig riktigt som de planerat... Någon bet mig, jag tror att det var Aro, men något annat kom upp och de släppte mig ur sin uppmärksamhet för en sekund. När de blev påminda om min existens igen så hade det gått för långt, giftet hade redan spridit sig ordentligt. Och när jag väl var pånyttfödd så märkte Caius snabbt att jag hade en speciell förmåga... ja, att jag kan göra mig osynlig.
    Gemma stannade upp för att samla luft och såg skeptiskt från Carlisle, som var försjunken i tankar, till mitt ansikte som hade börjat mjukna upp något.
- Men Aro kan väl aldrig ha släppt iväg en vampyr med en så ovanlig förmåga som osynlighet? Frågade Carlisle och såg på Gemma med rynkad panna. Jag himlade med ögonen och gick fram bredvid honom och sträckte mig upp för att lägga armen på hans axel.
- Men hon rymde ju, förstår du inte det, Carlisle? Flinade jag emot honom och höjde på ena ögonbrynet innan jag vände blicken emot Gemma och log inbjudande. Carlisle suckade och himlade med ögonen, som om det borde ha varit uppenbart. Gemma log tillbaka och kollade ner i marken innan hon fortsatte.
- Ja, jag rymde. Jag ville inte vara en sån vampyr, jag ville inte mörda människor. Så när deras uppmärksamhet var riktade vid någon annan punkt, och tro mig, dem tillfällena var inte många, så var jag tvungen att försöka rymma. Jag försökte komma så långt ifrån dem som jag absolut kunde så jag gav mig av över havet, utan att riktigt veta åt vilket håll. Och så.. hamnade jag här, avslutade hon och såg upp på oss och log vagt.
Jag nickade och mitt leende dök ut. Carlisle och jag utbytte en oroad blick och vi visste exakt vad den andra tänkte. Demetri. Demetri var Volturi-guards sökare. Och inte en dålig sådan, faktiskt den bästa i världen. Om han varit något annat skulle Aro ha bytt ut honom i en handvändning. Vi båda försjönk i våra tankar ett tag. Ifall Volturi var efter henne så var det inte bra för oss att vistas i närheten av henne. Inte för den orsaken att de skulle göra oss illa bara för att göra oss illa, de gillade oss faktiskt, med tanke på att vi bott med dem ett tag i början på 1700-talet. Men om de märkte att vi gömde henne, då kunde vi hamna i rikligt mycket trubbel. Gemma såg ifrån det ena vackra ansiktet till det andra innan hon viftade lite med händerna.
- Hallå? Försjönk ni in i en sorts.. trans? Sa hon och såg något roat på oss och våra huvuden flög åt sidan för att möta hennes blick. Jag skrattade och skakade av mig alla onda tankar.
- Nej då, vi bara... fick en del att tänka på, sa jag och såg på Carlisle i bråkdelen av en sekund och han mötte min blick innan vi båda vände oss emot Gemma igen. Jag log.
- Så! Nu måste vi definitivt byta ut dina kläder! Utbrast jag lyckligt och Carlisle skrattade roat medans han skakade på huvudet.
- Fruntimmer... suckade han och såg sedan skrattande på mig när jag lipade emot honom. Jag drog med Gemma in i min gigantiska garderob, som förmodligen var större än hela huset om man skulle dubbla det. Gemma bara stirrade ut i tomma intet. Jag skrattade och höjde ena ögonbrynet.
- Vadå? Jag måste väl också få dra lite nytta av Carlisles lön? Sa jag och himlade med ögonen innan jag gick för att leta upp något passande. Jag skannade igenom min klänningssamling och hörde hur Gemma gick runt, fascinerad, i rummet. Jag log för mig själv innan jag drog fram ett svart fodral utan axelband men bestämde mig snabbt för att det var för uppklätt.
- Så.. är du och Carlisle liksom... ett par? Frågade Gemma medans jag fortsatte att leta igenom garderoben. Jag kollade snabbt på henne och skakade på huvudet.
- Nej, det är vi inte. Första gången jag träffade honom trodde jag att jag skulle bli stormkär i honom, bara falla vid hans fötter direkt och vara hans eviga slav. Det går ju inte att förneka hur han ser ut, menar jag, skrattade jag medans jag drog fram en halvlång klänning i rött som satt åt i midjan och räckte den till henne. Hon skrattade lite medans jag pratade.
- Ja, jag förstår vad du menar, bekräftade hon och vi skrattade vagt båda två, fullkomligt medvetna om att Carlisle kunde höra, men också fullkomligt medvetna om att han visste om sin egen skönhet, precis som vi båda.
- Men det har aldrig varit något sådan mellan oss. Vi är som bror och syster, och jag älskar honom... Men bara som en bror, och så kommer det alltid att vara, fortsatte jag och letade upp ett par svarta strumpbyxor och underkläder, eftersom jag listade ut att de inte kunde vara i mycket bättre skick än resten utav hennes kläder.
- Jag tror inte att jag kan ha dem här underkläderna, sa Gemma tveksamt och jag suckade.
- Var inte fånig, klart du ska ha dem, sa jag och himlade med ögonen. Jag hörde en duns och vände mig kvickt om för att se till så att något inte hade hänt något allvarligt. Det enda jag fick se var hur Gemma satt i samma olustiga position som Carlisle gjort i morse. Jag stirrade storögt på henne och kände hur raserin började smyga sig på igen. Vad fan var det med alla?
- CARLISLE! Röt jag irriterat och inom en sekund var han inne i rummet, hans ögon först på mig och sedan vandrade dem till Gemma som satt på golvet.
- Vad är det här för idioti?! Röt jag irriterat medans jag gestikulerade med ena handen emot Gemma som satt kvar på samma sätt på golvet.
- Har ni någon slags maskopi emot mig?! Det är fruktansvärt irriterande ska jag förklara! Ställ dig upp, Gemma! Röt jag och med ens var hon på fötter och såg minst lika mycket ut som en maskin som Carlisle gjort i morse. Carlisle gned sin haka fundersamt och knäppte med sina fingrar framför Gemma, utan resultat. Han såg menande på mig och jag höjde irriterat på ena ögonbrynet innan det gick upp för mig vad han ville att jag skulle göra. Jag vände blicken emot Gemma och knäppte med fingrarna framför ansiktet på henne och hon la ena handen på min arm och den andra på Carlisles, som om behövde hålla balansen. Carlisle såg på mig och log glatt.
- Irma, jag tror att du har en speciell förmåga, som Gemmas osynlighet, bara inte lika tydlig, log han, uppenbarligen nöjd över att ha kommit på vad det berodde på. Jag såg skeptiskt på honom och skakade på huvudet.
- Så du menar att jag kan få folk att kasta sig runt i rum som om de vore gummibollar och sedan prata som om de vore inprogrammerade att prata så? Great! Då kan jag ju starta ett imperium av robotar och.. gummibollar, sa jag sarkastiskt och såg tveksamt på honom. Carlisle såg på mig och skrattade lite.
- Förstår du inte Irma? Du får folk att göra som du vill! Du kan göra vem du vill till din.. personliga slav, sa han och log sådär triumferande och intresserat igen. Ett ljus började gå upp för mig när han uttalade orden och jag började förstå innebörden och log allt större.
- Så du menar att jag.. kan få min vilja igenom, bara jag säger exakt vad jag vill? Log jag och såg mig illmarigt omkring. Carlisle nickade ivrigt och slog ut lite med händerna.
- Testa, uppmanade han mig och jag flinade slugt.
- Carlisle, gå och sätt på dig en bh på huvudet, befallde jag, och som innan föll han ner på golvet och satt i ett par sekunder innan han ställde sig upp och tog ett par robotiska steg fram till underklädeslådan och satte en bh på huvudet. Jag la en hand på munnen men kunde inte hindra fnitterattacken som vällde fram och såg sedan på Gemma som även hon börjat gapflabba. Jag knäppte sedan med fingrarna innan jag tagit av den för att Carlisle skulle få se det själv, även om jag var övertygad om att han skulle bli mer fascinerad än känna sig förlöjligad. Han tog av bh:n ifrån huvudet medans jag och Gemma låg på golvet och vred oss i skratt och la tillbaka den i lådan.
- Den är inte bara användbar, den kan tydligen frambringa mycket skratt också, sa han och lämnade garderoben. Jag vände mig om emot honom för en motattack men blev påmind om bilden av Carlisle med en bh på huvudet och vände mig emot Gemma igen och kände hur ännu en förfärlig fnitterattack närmade sig.